Die Apothekerin- Apotekaren

Apotekaren handlar om Hella Moormann. Hon ligger på ett sjukhus för kvinnor med en äldre dam, Rosmarie Hirte, som sänggranne. Rosmarie ligger på sjukhuset för att hon opererat bort sin livmoder, men Hella tror att det är cancer som den äldre damen har.

När Hella var 12 år gammal var hon i skolan och de hade precis fått rast. Läraren gick ut och Hella sprang på toa vilket hon ofta gjorde p.g.a ren nervositet. När hon var klar inne på toan och skulle öppna dörren gick den inte upp. Hon hörde visknigar och skratt utanför. Det var hennes klasskompisar som höll för dörren. Hella försökte rycka upp den och tog i med hela sin kraft. Till slut flög dörren upp och hon dunsade i golvet. Hennes klasskamrater sprang tillbaka tillklassrummet och satte sig på sina stolar. När läraren kom in i klassrummet igen saknades det en kille. Axel. Läraren frågade vart han var men ingen visste. Hella trodde han hade sprungit hem i rädsla för att hon skulle skylla händelsen på honom, men det visade sig att han inte hade det. Efter 4 timmar hade man hittat honom. Han var död och vid obduktionsbordet konstaterade man att han hade dött av en massiv hjärnblödning. Han hade blivit rädd att bli straffad för det han hade gjort så han hade flytt från skolan och strax därefter hade han altså dött av hjärnblödningen, orsakad av Hella.
Efter denna händelsen hittade hon anonyma lappar på sin bänk med texten "mördare" och till slut fick hon byta skola till en flickskola. Hon trivdes bra där, och ingra rykten om mordet hade spridit sig dit. Men till slut började Hella längta efter en manlig motsats.

Hella är så uttråkad på sjukhuset och personalen och känner att hon bara vill därifrån. Hon börjar berätta om sitt liv för sin sänggranne. Hon ser det som en terapi och hon mår bättre av att kunna berätta om sitt liv för någon. Rosmarie är väldigt nyfiken och lyssnar på vad Hella berättar. Hon brukar även tjuvlyssna när Hella får besök av Pawel. Själv får hon bara besök av en väninna (som hon kallade Frau Römer) som berättar om sjukhusbesök och sin hund. Hella brukar också kolla på hennes sida när rosmarie gått på toa. Hon såg aldrig några personliga brev eller foton där. Rosmarie vill inte gärna dua. Hella hade försöka få henne att kalla henne för "Hella" men rosmarie sa alltid Moormann till henne.

En kväll börjar Hella berätta om sitt dubbelliv som ung. Hon kan inte se Rosmaries ansikte, men hon är övertygad om att hon lyssnar.